Det slog mig på tunnelbanan hem, vädret denna vinter går i linje med hur jag mår. Kallt, mörkt och ensamt. Varje dag är en kamp för att hålla mig ovanför ytan. De bra dagarna blir fler, kanske finns det en vår. Men det är så länge jag slipper tänka. Självvald ensamhet kan vara något underbart, påtvingad skapar ett hål i själen. När det inte finns någon att värma sig hos, att hitta ljuset hos.
"The heart that hurts, is a heart that beats"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar